Antar att det är många som är nyfikna på vad som hänt sen sist.

Ett beslut har tagits men inte genomförts ännu. Jag ska göra en abort och har läkartid den 27:e. T fick en chans att förklara varför vi skulle behålla men kunde inte hålla sin egen inbokade tid. Eftersom jag aldrig fick veta någonting från honom fattade jag beslutet ensam ansåg att om jag itne kunde lita på att han skulle prata med mig då kan jag inte lita på att han skulle finnas där sen heller. Det vägde väldigt tungt när jag tog beslutet samt det faktum att jag faktiskt inte orkar ta hand om 3 barn ensam. Det som däremot slog hårdast var T:s fina försök att komma undan från allt ansvar i vårt brytande från varandra. All skuld låg enligt honom på mina axlar. Men jag har ingen tanke på att bära den ryggsäcken utan den kan han ta helt ensam.

Missfallet var tungt tyckte han självklart var det så men inte bara för honom vilket han vill få det att låta som. Han är inne i ett tyck synd om mig stadie vilket jag inte trodde man gjorde när man var i hans ålder men det bevisar bara vad jag alltid vetat oavsett ålder blir killar faanimej aldrig mogna. Det är jue tråkigt för honom att han måste känna så och inte kan se alla som har det värre runt omkring honom. För i hans värld är det han som mår sämst.

Just nu känns det som jag inte kommer framåt överhuvudtaget. Det är stiltje på jobbet en variant av moment 22 fast ändå inte. Jag väntar på att få något mer permanent att göra och jobbet vill inte ta några beslut förrns som hört från läkaren. Till läkaren är det 4 månaders kö så jag går och gör i princip ingenting. Får lite strö jobb lite då och då som är viktiga i sig men är i slutändan inte det bästa för mig. Det blir jue en hel del tåg åkande i alla fall. Men jag känner att all min styrka att få någonting hända är borta. Har till och med gått till facket för hjälp men tycker ärligt talat att jag inte fått hjälp av dom heller. Vet inte riktigt hur mkt mer jag kommer orka med det här kringflackandet, aldrig ha en fast punkt och knappt veta från dag till dag hur jag jobbar. Det enda som är konstant är tiderna. Största drömmen skulle vara att få börja plugga igen men har inte en chans att ha råd med det. Inte om jag vill kunna försörja mina barn i alla fall. Vilket faktiskt bara lämnar en sak kvar att göra.

Stå ut med ett jobb jag för närvarande inte trivs med.